Jag är så dum i hela huvudet!

Jag är så trött på att känna så mycket hela tiden. Istället för att njuta av att jag har Daniel och att jag tycker om honom så mycket och trivs med honom, så går jag och är så förbannat rädd hela tiden, jag blir rädd för mig själv när jag tänker såhär. Jag vågar ingenting längre, vad har hänt med mig? Jag har min egna lilla teori om detta; Efter alla bakslag och "nedtryckningar" (som jag själv har accepterat) är jag helt enkelt rädd för att känna så mycket som jag gör nu. Jag är rädd för att bli lämnad och ledsen med tårar som vägrar sluta rinna nerför kinderna. Istället för att skutta på våra små moln och bara njuta (som Daniel sa häromdagen), nej då går jag oroar mig hela tiden och har en klump i magen och är rädd för att att det ska hända nåt som slutar med att jag kraschar ordentligt ner i backen. Jag kan inte lita på någon. Fan. Jag kommer ju förstöra för mig själv. Jag är en självförstörare, Jävla skit. Jag kommer förstöra för mig själv och sedan undra vad det var som gick galet. Nej, slappna av nu Michaela. Du har din Daniel som du tycker så jävla jävelmycket om. Det här med kärlek så så sjukt svårt. Jag är svår och dålig på det. Någon som vill hjälpa mig?