Insomnia

När jag flyttade från Magnus för ett år sedan var det det första jag tänkte: Gud vad skönt att bara få vara själv. Sova själv, vara själv, äta själv, tänka på sig själv. Det var liksom något jag knappt hade gjort under 3 års tid. Så det var otroligt skönt att återta kontrollen över mitt, och endast mitt liv. Att allt hängde enbart på mig själv var skrämmande, men ändå så fruktansvärt lockande.
Men vad hände?
Nu hatar jag egentligen att vara själv, förutom idag då jag inte gjort ett skit, suttit hemma helt själv och bara slösegat framför datorn och tv:n. Man behöver väl det ibland. Resterande dagar hatar jag att vara själv. Att somna själv är det svåraste och jag glömmer till och med att gå och lägga mig om kvällarna för att det är pina. Egentligen är det ju inte det, jag har en stor underbar säng med ett stort täcke utan att dela med någon, men vill man det, egentligen? Vill man verkligen somna och vakna själv? Ibland kanske, men inte jämt.

Vet inte vad det är med mig. På senare tid har jag till och med drömt om att skaffa familj. Så underbart. Jag antar att det är världens underbaraste Lilly som satt igång dem tankarna, och jag kan inte hjälpa det. Herregud. Jag satt och tittade på Sjukhuset häromdagen och satt och storjöt när ett par i min ålder fick deras första barn. Herregud vad händer med mig? Jag som alltid varit neggo till barn, iaf för min egen del. Har iof alltid sagt till mig själv att jag ska ha mitt första barn innan 25 år är fyllda. Men jag fyller snart 22 och det börjar bli bråttom. Men så vaknar jag! Pang säger det i hjärtat! Jag vet inte ens om jag nånsin kommer få barn. Aouch. Det gör ont- förfärligt ont.

Ännu mer ont gör det när jag ser hur mammi går och längtar efter barnbarn. Första gången jag insåg det var hemma hos min älskade moster Åsa. Åsas svägerska och hennes man hade med sin dotter på (då) 1år. En helt underbar unge med en liten toffs på huvudet, som tultade runt och ville bli uppburen och gullad med mest hela tiden. Mammas ögon gnistrade till och hon tittade på mig och sa "Snart får du allt ge mig en sådan här liten krabat". "Ja visst svarade jag, vem sjutton skulle jag tillverka den med då?". Andra gången var bara för några veckor sen när mamma träffade Lilly för första gången. Hon kunde inte slita sig ifrån henne. Det stod "längtan" i pannan på henne, så tydligt var det.

Det är bara att tänka positivt, men tänk om? Skulle jorden då gå under för mig?