Jag har tagit mig i kragen. Lite i alla fall.

För första gången på väldigt länge har jag tagit tag i saker och ting. Idag ringde jag äntligen en läkare som jag ska träffa nästa onsdag, så det kanske kan bli ordning på mig själv nån gång. Jag vill ju vara gamla glada, go'a jag, nu är jag bara trött, förvirrad och ledsen känns det som. Så nu jävlar Anna Michaela Kristina Söderbom, för fan nu är det skärpning som gäller!

Har ordnat (utifall att) med ev uthyrning av min lägenhet under en begränsad period, om inget annat händer vill säga. Tänker iaf spendera mycket tid hos mamma nu ett tag, jag behöver andas ut och ta det lugnt. Det där andra (mycket!) löser sig!
Var även upp till Vrinnevihus idag och pratade med Lotta (världens underbaraste), min handledare, om hur det står till. Det första hon säger när jag kommer in i omklädningsrummet är: "Men oj Michaela, vad är det som har hänt?!" Jag tror att hon syftade på mina svullna ögon. Det enda positiva med dem är att jag ser ut som en söt liten mullvad med dem, så nåt bra har det ju kommit ur det här också :)

När jag ringde läkaren idag för att boka in en tid så fick jag prata med en helt underbar sköterska. Hon var väldigt förstående och tog mig på allvar, henne skulle jag vilja skicka en stor blombukett till, för hon har verkligen gjort min dag.

Ni behöver inte oroa er kära vänner och familj, jag kommer igen, det gör jag alltid. Men nu är det jobbigt och jag behöver er mer nu än någonsin. Jag har alltid med mig morfars ord "Michaela, hon kommer kunna gå hur långt som helst".