Oro i magen

Jag försöker verkligen få upp hakan men det är så svårt när allt bara snurrar i huvudet och man inte vet vilket håll man ska åt. Jag blir ledsen på mig själv för det är inte såhär jag känner mig. Visst, det finns tusen orsaker till detta och jag försöker verkligen se till dem, men det är så frustrerande när man inte kan tänka klart och rationellt.
Jag är rädd för mig själv, jag vet inte vad jag kommer ta mig åt om det här inte reds upp ordentligt. Jag vill bara bli av med alla tankar, all ångest och min värdelösa självbild. Samtidigt så vet jag hur många det är som bryr sig, men innerst inne i hjärteroten känner jag mig ensammast i världen.
Jag vill inte må såhär, jag vill inte skrämma bort folk för att jag är såhär, men jag vill inte heller sätta på mig clownansiktet och låtsas att jag är lyckligast i världen, en viss del kanske går men i längden är det ohållbart.
Jag har märkt att mina glada fina ögon har förvandlats till olyckliga små gröna streck och tårar som aldrig verkar ta slut.

Hur mycket folk än bekräftar en och förklarar för mig hur mycket jag betyder för dem så går det inte in, jag tror dem inte. Saker som har varit små bagateller för mig förut är som stora berg som jag inte kan bestiga.